Jag har tänkt en hel del på döden det sista. Inte pga att jag haft influensan, så farligt var det inte, men jag tror det var Gud som la det på mitt hjärta på något sätt under allhelgonahelgen och även efter min farmors begravning. Jag predikade om detta i söndags (skrev liten sammanfattning här nedan). Jag predikade så gott jag kunde och kände att jag ville verkligen landa i min egen predikan, inte bara undervisa om ett "ämne" utan bli en del av ämnet, verkligen leva utifrån det jag tror. Jag känner att jag fortfarande inte riktigt har landat i det, men jag håller på.

I mitt jobb på skolan har vi också diskuterat döden med eleverna. Det blir rätt ofta så att saker blir som ett tema i livet fast man inte planerat det. Intressant! Det var verkligen intressant att lyssna till mina ungdomar på skolan, deras tankar, upplevelser och reaktioner. Det är intressant med människor!

Jag har blivit fascinerad av Paulus som i slutet av sitt liv skriver så här i ett brev:

”Själv offras jag redan som ett drickoffer, och tiden för mitt uppbrott är inne. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans i förvar åt mig. Den skall Herren, den rättfärdige domaren, ge åt mig på den dagen, och inte bara åt mig utan åt alla som älskar hans återkomst." 2 Tim 4:6-8

Jag nämnde det här nedan och också i min predikan. Vilken syn på döden och livet. Vilken seger det är när en troende går in i härligheten, som en himmelsk prisceremoni.